SLMK:s ordförande Gunnar Westberg påminner i en ledarartikel i Infobladet Läkare mot kärnvapen för juni 1997 om att medlemskap i NATO innebär en förpliktelse att delta i strategisk planläggning för användning av kärnvapen.

Kärnvapenhotet ökar?

Under de senaste åren, efter det kalla krigets slut, har vi haft skäl att tro att det har funnits en öppning, "a window of opportunity" för avskaffandet av kärnvapnen. Särskilt under 1996 gav "de fem dokumenten" oss mycken uppmuntran. Om förnuftet får råda, måste tiden just nu vara inne för ett avgörande besked från kärnvapenmakterna: Vi är beslutna att avskaffa kärnvapnen, steg för steg, inom en överskådlig tid.

De fem dokumenten

Geologisk långsamhet

NPT PrepCom, förberedande mötet i New York inför icke-spridningsavtalets nästa omförhandling år 2000, där från SLMK Henrik Arnell, Lars G Lindskog och jag deltog under en vecka, gav oss en chans att känna av hur vinden blåser. (Se rapporten av Henrik Arnell i Läkare mot kärnvapen Nr 69, juni 1997!) Jovisst, den blåser åt rätt håll, några meningar i slutdokumentet visar att man noterat att dessa fe,m dokument finns, och kanske, kanske, kan NPT år 2000 komma att innehålla ett viktigt steg mot Abolition. Det avgörande intrycket blev dock det närmast geologiska tempo som arbetet bedrivs med. Diplomater från flera västländer, som vi talade med, varnade för att varje krav på en konvention som förbjuder kärnvapen, och framför allt varje krav på tidsramar för arbetet, även mycket allmänt hållna, skulle kunna äventyra kärnvapenmakternas deltagande i det fortsatta NPT-arbetet. De icke-allierade länderna avstod också från att driva den linjen, vilket man annars hade förväntat sig.

Inser inte Storbritannien, Frankrike och USA att det enda militära hotet mot dessa länders territorium är kärnvapnen? Just nu har man chansen att avskaffa detta hot, om några år kan det vara för sent?

Från Moskvas horisont: Fönstret stängs?

Veckan därpå, i Moskva (se rapporten från Vendela Englund-Burnett - i samma nummer!), förstärktes vår frustration över den glaciala takten i nedrustningsarbetet och byttes i en påtaglig oro. Orsaken var ryssarnas reaktion på NATOs överlägsenhet i konventionella vapen, och NATOs planerade expansion till nya medlemsländer. Avsikten med seminariet och med våra kontakter med ryska militärer och politiker var att öka kunskapen om "De fem dokumenten". I viss mån lyckades vi väl med vår avsikt, och arbetet skall följas upp, men NATOs planer kom att överskugga allt annat.

Alla vi lyssnade till och talade med var överens om att NATO för närvarande inte skulle ses som en aggressiv motståndare. Men om framtiden vet man inget säkert. Många framhöll att för Europa och USA var Rysslands enorma naturtillgångar kanske av avgörande betydelse om tio eller tjugo år.

General Viktor Klimenko, stabschef för President Jeltsins försvarsråd, framhöll vid vårt möte med honom, att som militär var det hans skyldighet att förbereda sitt land på det värsta ("worst case scenario"). Idag är NATO, sade han, tio gånger starkare än Ryssland i konventionella stridskrafter. Utvidgningen till de nya länderna, tillgången till deras territorium, flygplatser och hamnar, ökar skillnaden. I detta läge har Ryssland inget annat medel för avskräckning än sina kärnvapen. Ryssland har därför övergett sin tidigare doktrin ("No first use") att inte använda kärnvapen annat än när landet självt blir anfallet med kärnvapen. Ryssland kan inte arbeta för ett avskaffande av kärnvapen förrän man kommit överens om en reduktion av de konventionella styrkorna. De nu pågående omförhandlingarna i Wien av CFE, konventionella styrkor i Europa, nästan bortglömda i media, är mycket viktiga för Ryssland.

Det förödmjukade Ryssland

Det största problemet är, som så ofta, inte militärt, inte politiskt, men psykologiskt. Ryssarna har en stark känsla för sitt fosterland. Två gånger i detta århundrade har landet invaderats från väst. Icke en gång till skall detta få hända, säger man, men redan i fredstid har Ryssland nu förödmjukats, genom att man måste uppleva hur detta land, nyligen en supermakt, nu är fattigt och försvarslöst. Man tvingas nu acceptera att tidigare bundsförvanter, Polen, Tjeckien och Ungern, tas in i vad som varit fiendealliansen, trots uttryckliga löften från både Ronald Reagan och Helmuth Kohl om att detta aldrig skulle komma att ske.

Oron är stor, att Rysslands förödmjukelse, och det upplevda hotet från ett expanderande NATO, skall leda till att nationalistiska krafter tar över makten. Detta kan sedan leda till att Ryssland ökar sina taktiska kärnvapen.

Vad kan vi göra?

Vad kan och bör SLMK och IPPNW, genom sina medlemsorganisationer i Europa, göra? Här några förslag, grundade på våra diskussioner i Moskva och vid vårmötet i Göteborg.

1. Sprida information inom de tilltänkta nya NATO-länderna om att NATO fortfarande är en kärnvapenallians, och att medlemskap innefattar skyldighet att delta i den strategiska planeringen av kärnvapnens användande. När NATO-kommandot bedömer att en krigssituation föreligger, måste man acceptera att ta emot kärnvapen på det egna territoriet. Förberedelser måste vidtas i fred för denna situation.
2. Mot samma bakgrund som i föregående punkt, försöka påverka parlamentariker i NATO-länderna att inte ratificera NATOs utvidgning, förrän dess kärnvapenstrategi ändrats.
3. Arbeta för en kärnvapenfri zon i Central- och Östeuropa, innefattande båda sidor om den nya demarkationslinjen som NATOs expansion skapat.
4. Informera i Ryssland om att NATOs expansion ingalunda är beslutad i och med en inbjudan till de nya länderna, som sannolikt kommer att utfärdas vid NATOs möte i Madrid i början av juli. Alla parlament i NATO-länderna måste ratificera beslutet först! Innan detta skett, är det viktigt att Ryssland inte vidtar några militära eller politiska åtgärder som kan förefalla legitimera NATOs utvidgning, t ex genom att utplacera taktiska kärnvapen

Vi riskerar här att komma ut på djupt vatten, vårt arbete kan bli alltför politiskt. SLMK och IPPNW har inte mandat att diskutera NATOs avsikter eller utveckling, men vi är skyldiga att analysera konsekvenserna beträffande kärnvapnen: NATO är en kärnvapenallians, dess utvidgning innebär en utökning av kärnvapenparaplyet och minskar möjligheterna att avskaffa kärnvapnen.

PS

Medan denna artikel går i press, kommer rapporterna från Paris om avtalet mellan NATO och Ryssland. Rubrikerna nästan jublar, men Jeltsin upprepade sin oro över NATO-utvidgningen. En klar bedömning kan inte göras just nu, men förhoppningsvis kan den positiva reaktionen smitta av sig på den ryska självkänslan. Många ryssar kommer nog dessvärre att fästa stor vikt vid att denna överenskommelse innehåller mycket litet av bindande avtal. Om nu NATO skall samarbeta med, inte arbeta mot Ryssland, varför kan då inte Ryssland inbjudas till att bli medlem, frågar man.

Den ryske presidenten skall också ha tillkännagett att man tänker avlägsna atomstridsspetsarna från missilerna, "off alert". Detta vore ett viktigt steg på vägen mot en värld trygg mot kärnvapenkrig och kärnvapenolyckor. Vi måste påminna Jeltsin om denna utfästelse, och yrka på att båda sidor tar bort kärnvapnen från kärnvapenbärarna, beredda att avlossas inom sekunder!

Gunnar Westberg
Ordförande i SLMK

1997-06-29