SLMK:s ordförande Gunnar Westberg påminner
i en ledarartikel i Infobladet Läkare mot kärnvapen
för juni 1997 om att medlemskap i NATO innebär en
förpliktelse att delta i strategisk planläggning
för användning av kärnvapen.
Kärnvapenhotet ökar?
Under de senaste åren, efter det kalla krigets
slut, har vi haft skäl att tro att det har funnits en öppning, "a
window of opportunity" för avskaffandet av kärnvapnen.
Särskilt under 1996 gav "de
fem dokumenten" oss mycken uppmuntran.
Om förnuftet får råda, måste tiden just
nu vara inne för ett avgörande besked från kärnvapenmakterna:
Vi är beslutna att avskaffa kärnvapnen, steg för
steg, inom en överskådlig tid.
Geologisk långsamhet
NPT PrepCom, förberedande mötet i New
York inför icke-spridningsavtalets nästa omförhandling år
2000, där från SLMK Henrik Arnell, Lars G Lindskog och
jag deltog under en vecka, gav oss en chans att känna av hur
vinden blåser. (Se rapporten av Henrik Arnell i Läkare
mot kärnvapen Nr 69, juni 1997!) Jovisst, den blåser åt
rätt håll, några meningar i slutdokumentet visar
att man noterat att dessa fe,m dokument finns, och kanske, kanske,
kan NPT år 2000 komma att innehålla ett viktigt steg
mot Abolition. Det avgörande intrycket blev dock det närmast
geologiska tempo som arbetet bedrivs med. Diplomater från
flera västländer, som vi talade med, varnade för
att varje krav på en konvention som förbjuder kärnvapen,
och framför allt varje krav på tidsramar för arbetet, även
mycket allmänt hållna, skulle kunna äventyra kärnvapenmakternas
deltagande i det fortsatta NPT-arbetet. De icke-allierade länderna
avstod också från att driva den linjen, vilket man
annars hade förväntat sig.
Inser inte Storbritannien, Frankrike och USA att
det enda militära hotet mot dessa länders territorium är
kärnvapnen? Just nu har man chansen att avskaffa detta hot,
om några år kan det vara för sent?
Från Moskvas horisont: Fönstret stängs?
Veckan därpå, i Moskva (se rapporten
från Vendela Englund-Burnett - i samma nummer!), förstärktes
vår frustration över den glaciala takten i nedrustningsarbetet
och byttes i en påtaglig oro. Orsaken var ryssarnas reaktion
på NATOs överlägsenhet i konventionella vapen,
och NATOs planerade expansion till nya medlemsländer. Avsikten
med seminariet och med våra kontakter med ryska militärer
och politiker var att öka kunskapen om "De fem dokumenten".
I viss mån lyckades vi väl med vår avsikt, och
arbetet skall följas upp, men NATOs planer kom att överskugga
allt annat.
Alla vi lyssnade till och talade med var överens
om att NATO för närvarande inte skulle ses som en aggressiv
motståndare. Men om framtiden vet man inget säkert.
Många framhöll att för Europa och USA var Rysslands
enorma naturtillgångar kanske av avgörande betydelse
om tio eller tjugo år.
General Viktor Klimenko, stabschef för President
Jeltsins försvarsråd, framhöll vid vårt möte
med honom, att som militär var det hans skyldighet att förbereda
sitt land på det värsta ("worst case scenario"). Idag är
NATO, sade han, tio gånger starkare än Ryssland i konventionella
stridskrafter. Utvidgningen till de nya länderna, tillgången
till deras territorium, flygplatser och hamnar, ökar skillnaden.
I detta läge har Ryssland inget annat medel för avskräckning än
sina kärnvapen. Ryssland har därför övergett
sin tidigare doktrin ("No first use") att inte använda kärnvapen
annat än när landet självt blir anfallet med kärnvapen.
Ryssland kan inte arbeta för ett avskaffande av kärnvapen
förrän man kommit överens om en reduktion av de
konventionella styrkorna. De nu pågående omförhandlingarna
i Wien av CFE, konventionella styrkor i Europa, nästan bortglömda
i media, är mycket viktiga för Ryssland.
Det förödmjukade Ryssland
Det största problemet är, som så ofta,
inte militärt, inte politiskt, men psykologiskt. Ryssarna
har en stark känsla för sitt fosterland. Två gånger
i detta århundrade har landet invaderats från väst.
Icke en gång till skall detta få hända, säger
man, men redan i fredstid har Ryssland nu förödmjukats,
genom att man måste uppleva hur detta land, nyligen en supermakt,
nu är fattigt och försvarslöst. Man tvingas nu acceptera
att tidigare bundsförvanter, Polen, Tjeckien och Ungern, tas
in i vad som varit fiendealliansen, trots uttryckliga löften
från både Ronald Reagan och Helmuth Kohl om att detta
aldrig skulle komma att ske.
Oron är stor, att Rysslands förödmjukelse,
och det upplevda hotet från ett expanderande NATO, skall
leda till att nationalistiska krafter tar över makten. Detta
kan sedan leda till att Ryssland ökar sina taktiska kärnvapen.
Vad kan vi göra?
Vad kan och bör SLMK och IPPNW, genom sina
medlemsorganisationer i Europa, göra? Här några
förslag, grundade på våra diskussioner i Moskva
och vid vårmötet i Göteborg.
- Sprida information inom de tilltänkta nya
NATO-länderna om att NATO fortfarande är en kärnvapenallians,
och att medlemskap innefattar skyldighet att delta i den strategiska
planeringen av kärnvapnens användande. När NATO-kommandot
bedömer att en krigssituation föreligger, måste
man acceptera att ta emot kärnvapen på det egna territoriet.
Förberedelser måste vidtas i fred för denna situation.
- Mot samma bakgrund som i föregående
punkt, försöka påverka parlamentariker i NATO-länderna
att inte ratificera NATOs utvidgning, förrän dess kärnvapenstrategi ändrats.
- Arbeta för en kärnvapenfri zon i Central-
och Östeuropa, innefattande båda sidor om den nya
demarkationslinjen som NATOs expansion skapat.
- Informera i Ryssland om att NATOs expansion ingalunda är
beslutad i och med en inbjudan till de nya länderna, som
sannolikt kommer att utfärdas vid NATOs möte i Madrid
i början av juli. Alla parlament i NATO-länderna måste
ratificera beslutet först! Innan detta skett, är det
viktigt att Ryssland inte vidtar några militära eller
politiska åtgärder som kan förefalla legitimera
NATOs utvidgning, t ex genom att utplacera taktiska kärnvapen
Vi riskerar här att komma ut på djupt
vatten, vårt arbete kan bli alltför politiskt. SLMK
och IPPNW har inte mandat att diskutera NATOs avsikter eller utveckling,
men vi är skyldiga att analysera konsekvenserna beträffande
kärnvapnen: NATO är en kärnvapenallians, dess utvidgning
innebär en utökning av kärnvapenparaplyet och minskar
möjligheterna att avskaffa kärnvapnen.
PS
Medan denna artikel går i press, kommer rapporterna
från Paris om avtalet mellan NATO och Ryssland. Rubrikerna
nästan jublar, men Jeltsin upprepade sin oro över NATO-utvidgningen.
En klar bedömning kan inte göras just nu, men förhoppningsvis
kan den positiva reaktionen smitta av sig på den ryska självkänslan.
Många ryssar kommer nog dessvärre att fästa stor
vikt vid att denna överenskommelse innehåller mycket
litet av bindande avtal. Om nu NATO skall samarbeta med, inte arbeta
mot Ryssland, varför kan då inte Ryssland inbjudas till
att bli medlem, frågar man.
Den ryske presidenten skall också ha tillkännagett
att man tänker avlägsna atomstridsspetsarna från
missilerna, "off alert". Detta vore ett viktigt steg på vägen
mot en värld trygg mot kärnvapenkrig och kärnvapenolyckor.
Vi måste påminna Jeltsin om denna utfästelse,
och yrka på att båda sidor tar bort kärnvapnen
från kärnvapenbärarna, beredda att avlossas inom
sekunder!
Gunnar Westberg
Ordförande i SLMK
1997-06-29 |