|
Ledare av Gunnar Westberg i Läkare mot Kärnvapen Nr 70, oktober 1997.
|
|
|
Subkritiska tester av atomvapen innebär sprängningar av klyvbart material som kan användas till kärnvapen i mängder där den kritiska massan inte uppnås. Det innebär att kärnreaktio nen inte kan underhålla sig själv. En teknisk definition är att i en subkritisk test måste mer energi tillföras än kärn sprängningen själv ger upphov till.
Vid dessa försök används mindre mängd klyvbart material, något ki-lo vapenplutonium eller vapenuran, som komprimeras av konventionella sprängmedel i en konstruktion som har åtminstone vissa delar gemensamma med ett verkligt kärnvapen, vars konstruktioner och material skall testas. Ett speciellt slags subkritiska tester kan också utföras genom att man med en mycket effektiv laser tvingar samman klyvbart material. Denna metod är användbar för att testa kärnfysikaliska processer, men sannolikt inte för att pröva övriga delar av ett kärnvapen. Utan tvekan ger laserfusionen intressanta experiment möjligheter för kärnfysikerna, viktiga för andra fält än vapenutvecklingen.
Vad är avsikten med de subkritiska testerna? Det officiella svaret från USA, det enda land som för närvarande bedriver sådana tester, är att subkritiska tester är nödvändiga för att kontrollera att åldrande kärnvapen fortfarande fungerar på avsett sätt. De subkritiska testerna skulle alltså ingå i det s k National Nuclear Stewardship Program, det enorma program för kontroll av kärnvapens funktion som USAs försvarsdepartement beslutat sig för, till en beräknad kostnad av 30 miljarder kronor per år över de närmaste tio åren. Övriga kärnvapenländer får förlita sig på att kärnvapen fungerar utan ett sådant program, under det att länderna utan kärnvapen förmodligen hyser fåfänga förhoppningar om att kärnvapnen ska vittra bort och inte fungera alls.
Som läkare är jag inte expert på kärn vapenteknologi. Det är inte uteslutet att testerna ger besked om hur material i kärnvapen förändras av radioaktiv bestrålning under lång tid, ett problem som kan vara av betydelse för att avgöra t ex hur stora effekterna blir av sprängningarna av ett gammalt kärnvapen. Oberoende kärnfysiker tycks alla anse att värdet av dessa tester är ringa.
En annan aspekt av de subkritiska testerna, och framförallt tester med laserfusion, är att de kan användas för att utveckla nya kärnvapen. Department Of Energy (DOE), som ansvarar för det amerikanska kärnvapenprogram met, försäkrar att man inte avser att utveckla några nya kärnvapen med dessa metoder. Man vill bara modifiera existerande kärnvapen. Gränsen är dock knappast möjlig att definiera.
USA satsar enorma resurser på detta område. Den nya anläggningen för laserfusion, National Ignition Facility (NIF), innefattar världens mest kraftfulla dator och världens starkaste laseruppsättning.
Varför vill USA satsa så enorma summor på kärnvapenprogrammet, om underhållet av kärnvapnen inte ford rar detta, om man inte avser att utveckla några radikalt nya konstruktioner? En viktig orsak är att man vill behålla kompetensen att konstruera nya kärnvapen. De kärnvapenprov som genomförts under senare decennier har i huvudsak varit "examensprov för kärnvapentekniker". De laboratorier som utvecklat kärnvapen i USA behöver behålla dugliga kärnfysiker och tekniker ifall en ny utveckling på kärnfysikens område skulle göra det möjligt att konstruera effektivare vapen.
Det åligger kärnvapenmakterna att slutföra förhandlingarna om kärnvap nens totala avskaffande enligt utslaget från den Internationella domstolen i Haag. Uppenbarligen är USAs regering pessimistiskt beträffande utsikt erna för avskaffandet. Annars skulle man behöva varken The National Nuclear Stewardship Program, subkritiska tester eller NIF, och man skulle inte heller behöva en ny fabrik för framställning av tritium för vätebomber, med planerad produktionsstart år 2013, eftersom det nuvarande lagret räcker för tusen vätebomber fram till år 2040. När tror man att man är färdig med kärnvapnens avskaffande?
En oroande möjlighet är att laserfusion ger möjlighet till framställning av en radikalt ny vapentyp, genom "ren fusion", i vilken en kritisk massa av tritium bringas till explosion utan att man använder ett kärnvapen som "tändhatt", som man för närvarande måste göra. Hans Bethe, en av de ledande bland de kärnfysikerna som utvecklade kärnvapen i det s k Manhattan-projektet, har skrivit ett brev till president Clinton där han varnar för denna möjlighet. Lyckas detta, vilket kanske är osannolikt men enligt Hans Bethe inte helt omöjligt, har man utvecklat det perfekta vapnet för atom bombsterrorism. Jag hoppas att Hans Bethe har överskattat den kärnfysiska teknikens möjlighet, men det är han som är kärnfysiker, inte jag.
I fjol slöts avtalet om ett totalt stopp för kärnvapenprov, CTBT. Avtalet har ratificerats av USAs kongress. Avtalet kommer emellertid inte att träda i kraft eftersom vissa länder, framförallt Indien, kommer att vägra att skriva under. En orsak är de amerikanska subkritiska testerna. Så länge USA fortsätter sin vapenutveckling finns risken att länder som t ex Indien återupptar kärnvapenproven. Detta skulle vara ett stort psykologiskt bakslag för alla som arbetar för att kärnvapnen ska totalt avskaffas.
Opinionen mot de subkritiska testerna är mycket kraftfulla i USA, men har ännu inte nått "den kritiska massan", då demonstrationen och protesterna påverkar den allmänna opinionen och slutligen nationens ledare. Eftersom en stor majoritet av amerikanarna anser att kärnvapnen bör avskaffas förefaller det som om informationen i världens mest informationstäta samhälle ändå inte når fram. Detta är ett intressant problem.
Det bör tilläggas att även Frankrike arbetar för att skaffa sig en laserfusionsanläggning, och kommer att samarbeta med USA inom detta forskningsfält.
Gunnar Westberg
Ordförande i SLMK
1997-10-10
Bengt
Lindell