Ledare av Gunnar Westberg i Läkare mot Kärnvapen Nr 70, oktober 1997.

Anden ur flaskan

Denna ledare grundar sig på ett samtal vid SLMK;s årsmöte i Kalmar.

Minns ni historien om Aladdin och anden i oljelampan? Anden lovade Aladdin att lyda hans befallningar om anden fick komma ur lampan?

Jag kom att tänka på denna saga när jag nyss inbjöd Joseph Rotblat, mottagare av Nobels fredspris 1996, att komma till en studentafton i Lund. Hoppas han har tid.

Albert Einstein skrev under andra världskriget till president Roosevelt och uttryckte sin oro över att det nazistiska Tyskland sannolikt höll på att utveckla kärnvapen. USA borde överväga att göra detsamma. I USA samlades världens mest framstående kärnfysiker i Manhattanprojektet, för att konstruera ett vapen baserat på klyvning av atomkärnan. När projektet kommit igång blev det snart klart att Hitler avbrutit atombombsutvecklingen i Tyskland. En enda man, Joseph Rotblat, lämnade då Manhattanprojektet. För de övriga vetenskapsmännen var frestelsen alltför stor, att med obegränsade resurser få arbeta med den praktiska tillämpningen av sina teorier.

För politikerna tycks "det absoluta vapnet" ha gett absolut maktberusning. President Harry Truman, i det radiotal där han tillkännagav att atombomber fällts över Japan, bad "Gud visa oss hur vi rätt använder detta nya vapen". Sådana hädelser användes i fortsättningen inte ofta för att rättfärdiggöra den fortsatta uppbyggnaden av kärnvapenarsenalerna till en nivå med en sprängstyrka motsvarande en miljon Hiroshimabomber. I stället var troligen fruktan den viktigaste drivkraften bakom spiralen av kärnvapenupprustning. I vart fall var fruktan för den andra sidans atomvapen förklaringen till att befolkningen i kärnvapenländerna accepterade och betalade kapprustningen.

Men varför är då kärnvapenmakterna idag, när det kalla kriget är slut, helt ovilliga till att diskutera ett avtal för att avskaffa kärnvapnen, eller åtminstone minska dem till en mycket låg nivå? I dagens Ryssland tycks i viss mån fruktan för den andra sidan fortfarande vara drivkraften (se ledaren i Info-bladet maj-97!). I USA och Storbritannien är däremot detta inte orsaken. En stor majoritet av befolkningen där vill, enligt opinionsundersökningar, ha ett avtal om kärnvapnens avskaffande. Detta borde vara särskilt naturligt i USA, eftersom det enda militära hotet mot USA kommer från kärnvapnen. Men USA regering vägrar tvärt att diskutera ett avtal mot kärnvapen eller deras stegvisa avskaffande enligt en bestämd plan, t ex enligt Canberra-kommissionens förslag.

Nya former av avskräckningsvapen?

En nyckel fann jag, kanske, i en intervju med den amerikanske försvarsministern William Cohen nyligen i Washington Post. Aboliton of nuclear weapons? Icke! I första hand en minskning av antalet kärnvapen, kopplat med en utveckling av ett ballistiskt försvarssystem, ett ABM-system, som skulle kunna skjuta ner ett begränsat antal kärnvapenmissiler. Att ryssarna, som inte har resurser att bygga upp ett sådant ABM-system, skulle se en sådan utveckling som ett möjligt försök att åstadkomma en First Strike Capability, diskuterar inte försvarsminister Cohen. Det är svårt att tro att Ryssland skulle gå med på en minskning av kärnvapen till en mycket låg nivå, samtidigt som USA utvecklar sitt ABM-system. Cohen räknar vidare med att den tekniska utvecklingen snart skall skapa nya vapenteknologier som kan ersätta kärnvapnen som avskräckningmedel. Vad är det för domedagsbomber man hoppas på?

Den amerikanska regeringens attityd är oförnuftig. Idag och för många år framåt är USA:s överlägsenhet i konventionella vapen mycket stor. Om man nutänker utveckla ännu mer förödande konventionella vapen, låser man fast Ryssland i ett beroende av kärnvapnen. Hotet mot USA:s eget territorium kommer därigenom att bestå.

Jag finner bara två tolkningar, bägge förfärande. Endera har anden från flaskan, atombomben och de absoluta vapnens maktberusning, helt tagit makten över strategernas tankevärld. Det förefaller dessvärre fullt tänkbart. Eller också har anden tagit makten över det politiska systemet.

Demokratin i baklås?

De laboratorier och fabriker som tillverkar kärnvapen, kärnvapenbärare, elektronik och logistik för kärnvapenkriget, har nu etablerats i så många stater, en uppgift säger 38 stater, att de på grund av ekonomin och arbetstillfällena inte kan avskaffas. I den senaste amerikanska budgeten ökades försvarsanslaget, en av de mycket få poster som tilläts expandera. I så fall inser Cohen och hans medarbetare att deras tänkande är oförnuftigt och osammanhängande, men kan inte göra något åt saken. I så fall har demokratin gått i baklås.

Men vi måste försöka göra något åt saken. Vi måste räkna med att demokratin till slut fungerar. Vi måste outtröttligt framhålla att även idag och även om tio år står tusentals kärnvapenladdade missiler beredda för avfyrning, och att de måste avskaffas, annars kommer de en dag att användas. Nu har man möjlighet att förhandla fram ett avskaffande av alla kärnvapen, men kanske inte om fem år. Och även när den sista atombomben skrotats gäller att atombomber kan konstrueras igen. För all framtid gäller att endast ett nytt sätt att tänka, insikten att trygghet endast nås i samarbete, kan i längden hindra kärnvapenkriget. Anden i flaskan måste vaktas för all framtid.

Gunnar Westberg
Ordförande i SLMK

Fotnot:
First Strike Capability gäller när den sida som först anfallermed en massiv attack med kärnvapen har förmågan att hindra att fiendens kärnvapen når det anfallande landet. Det kan ske genom en stor överlägsenhet och precision hos anfallarens vapen, men också genom att denne har försvar mot ett motanfall med de kvarvarande kärnvapenmissilerna, t ex genom ett Antiballistic Missile System, ABM, som sålunda i nedrustningsförhandlingarna brukar uppfattas som destabiliserande.

1997-111-30

[Tillbaka]