|
Nedanstående artikel, en replik till en artikel
av Mikael Holmström på nyårsaftonen
på SvD:s ledaresida, insändes den 3 januari.
Något besked har ännu inte getts om
publicering.
A
"Svenskt utspel får massiv kritik".
Mikael Holmström rapporterade på
nyårsaftonen att det förslagtill
kärnvapnens avskaffande som Sverige varit med om att
arbeta fram i FN utsattes för massiv kritik.
I detta ögonblick, och i varje ögonblick,
står minst 7000 kärnvapenladdningar, var och en
med en sprängstyrka motsvarande tio till tjugo
Hiroshimabomber, apterade på interkontinentala
missiler, beredda till avfyrning inom någon minut.
Ingen tror att någon kärnvapenmakt avser att nu
starta ett kärnvapenkrig, vilket gör det
svårt att begripa varför missilerna måste
stå avskjutningsklara hela tiden.
Risken för ett mänskligt eller tekniskt misstag
är reell, och oron inför år 2000 växer,
tex inom det amerikanska högkvarteret Pentagon.Att ta
kärnvapnen ur omedelbar beredskap var ett av de krav
som ställdes i den resolution som åtta nationer,
i första hand Irland och Sverige, arbetat fram till
FN:s generalförsamling i november 1998.Man krävde
också att kärnvapenmakterna skulle uppfylla sina
åtaganden i icke-spridningsavtalet från 1968 (!)
där man lovade att arbeta för kärnvapnens
fullständiga avskaffande.Detta avtal avser
kärnvapenmakterna inte uppfylla.
Den ryska utrikesledningen avser sålunda
behålla sina kärnvapen tills vidare, bl a som ett
svar på Nato:s utvidgning, I USA anger den senaste
strategiska doktrinen att man tänker behålla
kärnvapnen för "en obestämd framtid" för
att vid behov använda mot en motståndare som
använder eller hotar med biologiska eller kemiska
vapen.
Resolutionen var svår att rösta emot för
alla de regeringar som lovat sina väljare att arbeta
för kärnvapnens avskaffande, Detta oroade
kärnvapenmakterna. Frankrike och Storbritannien gick
därför till kraftig attack mot förslaget i
FN. Att USA:s utrikesledning såg mycket allvarligt
på förslaget visades av att man sände
delegationer till många NATO-länder för att
förmå dessa att inte bryta enigheten om
kärnvapenavskräckningen. Bland annat i Norge fanns
en stark opinion i Stortinget för resolutionen, liksom
bland de parlamentariker som deltog i FN-sessionen. Den
norskeutrikesminister Vollebækk var i debatten i
Stortinget i stort sett positiv till resolutionen, men:
"NATOs tre kjernevåpenstater legger meget stor vekt
på at Alliansens medlemsland opptrer samlet og stemmer
mot resolusjonen. Enkelte elementer i teksten er isolert
sett problematiske for NATO-landene. Jeg regner derfor med
at få eller ingen NATO-land vil stemme for
resolusjonen slik den nå er formulert. Valget
står mellom å avstå eller å stemme
imot."
Enigheten inom NATO vägde tydligen tyngre än
regeringens och stortingsmajoritetens uppfattning. Liknande
var situationen i andra NATO-länder, kanske tydligast i
Tyskland. Sloveniens regering fick känna av USA:s
övertalningsförmåga mest av alla: Regeringen
tvingades avstå från att stödja det
förslag man själv varit med om att arbeta fram.
Detta orsakade avsevärd uppmärksamhet i landet.
Alla NATO-länder utom Turkiet vägrade denna
gång ställa upp på
kärnvapenländernas krav att rösta mot varje
förslag som kräver kärnvapnens avskaffande.
Detta har aldrig tidigare hänt. Resolutionen blev en
viktig framgång i arbetet för en värld fri
från kärnvapenkrigets hot.
Den svenska utrikesledningen var tillsammans med Irland
drivande i förslagets utveckling. Detta är helt i
enlighet med den svenska utrikespolitiska traditionen
beträffande kärnvapen, oberoende av vilka partier
som suttit vid makten. Från den senaste
regeringsperioden kan noteras att statsminister Göran
Persson uttalade sitt stöd för
Canberra-kommissionens rapport i augusti 1998, en rapport
som framförde förslag liknande
åttanations-initiativitet, och han stödde
också som ende aktive regeringschef det s k "Civilian
Leaders Statement" för kärnvapnens
avskaffande.
Jag har inte hört några svenska politiker
kritisera dessa uttalanden. Jag tror därför om att
den uppfattning Mikael Holmström uttrycker när han
kritiserar arbetet för kärnvapnens avskaffande
inte har stöd i ledningenför något parti.
Det vore mer fruktbart om han ville ge andra, bättre
förslag för hur vi skall bli av med
kärnvapenhotet.
Vem kontrollerar de ryska kärnvapnen om tio
år? Då kan det vara för sent att avskaffa
kärnvapnen. Men ännu har vi chansen.
Gunnar Westberg
Ordförande i Svenska läkare mot kärnvapen
[Tillbaka]
|