Nedanstående artikel, en replik till en artikel av Mikael Holmström på nyårsaftonen på SvD:s ledaresida, insändes den 3 januari. Något besked har ännu inte getts om publicering.

"Svenskt utspel får massiv kritik".

Mikael Holmström rapporterade på nyårsaftonen att det förslag till kärnvapnens avskaffande som Sverige varit med om att arbeta fram i FN utsattes för massiv kritik.

I detta ögonblick, och i varje ögonblick, står minst 7000 kärnvapenladdningar, var och en med en sprängstyrka motsvarande tio till tjugo Hiroshimabomber, apterade på interkontinentala missiler, beredda till avfyrning inom någon minut. Ingen tror att någon kärnvapenmakt avser att nu starta ett kärnvapenkrig, vilket gör det svårt att begripa varför missilerna måste stå avskjutningsklara hela tiden.

Risken för ett mänskligt eller tekniskt misstag är reell, och oron inför år 2000 växer, tex inom det amerikanska högkvarteret Pentagon.Att ta kärnvapnen ur omedelbar beredskap var ett av de krav som ställdes i den resolution som åtta nationer, i första hand Irland och Sverige, arbetat fram till FN:s generalförsamling i november 1998.Man krävde också att kärnvapenmakterna skulle uppfylla sina åtaganden i icke-spridningsavtalet från 1968 (!) där man lovade att arbeta för kärnvapnens fullständiga avskaffande.Detta avtal avser kärnvapenmakterna inte uppfylla.

Den ryska utrikesledningen avser sålunda behålla sina kärnvapen tills vidare, bl a som ett svar på Nato:s utvidgning, I USA anger den senaste strategiska doktrinen att man tänker behålla kärnvapnen för "en obestämd framtid" för att vid behov använda mot en motståndare som använder eller hotar med biologiska eller kemiska vapen.

Resolutionen var svår att rösta emot för alla de regeringar som lovat sina väljare att arbeta för kärnvapnens avskaffande, Detta oroade kärnvapenmakterna. Frankrike och Storbritannien gick därför till kraftig attack mot förslaget i FN. Att USA:s utrikesledning såg mycket allvarligt på förslaget visades av att man sände delegationer till många NATO-länder för att förmå dessa att inte bryta enigheten om kärnvapenavskräckningen. Bland annat i Norge fanns en stark opinion i Stortinget för resolutionen, liksom bland de parlamentariker som deltog i FN-sessionen. Den norskeutrikesminister Vollebækk var i debatten i Stortinget i stort sett positiv till resolutionen, men: "NATOs tre kjernevåpenstater legger meget stor vekt på at Alliansens medlemsland opptrer samlet og stemmer mot resolusjonen. Enkelte elementer i teksten er isolert sett problematiske for NATO-landene. Jeg regner derfor med at få eller ingen NATO-land vil stemme for resolusjonen slik den nå er formulert. Valget står mellom å avstå eller å stemme imot."

Enigheten inom NATO vägde tydligen tyngre än regeringens och stortingsmajoritetens uppfattning. Liknande var situationen i andra NATO-länder, kanske tydligast i Tyskland. Sloveniens regering fick känna av USA:s övertalningsförmåga mest av alla: Regeringen tvingades avstå från att stödja det förslag man själv varit med om att arbeta fram. Detta orsakade avsevärd uppmärksamhet i landet. Alla NATO-länder utom Turkiet vägrade denna gång ställa upp på kärnvapenländernas krav att rösta mot varje förslag som kräver kärnvapnens avskaffande. Detta har aldrig tidigare hänt. Resolutionen blev en viktig framgång i arbetet för en värld fri från kärnvapenkrigets hot.

Den svenska utrikesledningen var tillsammans med Irland drivande i förslagets utveckling. Detta är helt i enlighet med den svenska utrikespolitiska traditionen beträffande kärnvapen, oberoende av vilka partier som suttit vid makten. Från den senaste regeringsperioden kan noteras att statsminister Göran Persson uttalade sitt stöd för Canberra-kommissionens rapport i augusti 1998, en rapport som framförde förslag liknande åttanations-initiativitet, och han stödde också som ende aktive regeringschef det s k "Civilian Leaders Statement" för kärnvapnens avskaffande.

Jag har inte hört några svenska politiker kritisera dessa uttalanden. Jag tror därför om att den uppfattning Mikael Holmström uttrycker när han kritiserar arbetet för kärnvapnens avskaffande inte har stöd i ledningenför något parti. Det vore mer fruktbart om han ville ge andra, bättre förslag för hur vi skall bli av med kärnvapenhotet.

Vem kontrollerar de ryska kärnvapnen om tio år? Då kan det vara för sent att avskaffa kärnvapnen. Men ännu har vi chansen.

Gunnar Westberg
Ordförande i Svenska läkare mot kärnvapen

1999-02-28