|
Herr President, herr försvarsminister, herr general, hur tänker ni på lång sikt förhindra kärnvapenterrorism? "The world will never be the same after September 11" var det återkommande slagordet när jag och några andra från SLMK:s styrelse besökte Washington i november. Amerikanerna inser för första gången sedan Kubakrisen att de är sårbara på sitt eget territorium. För oss i IPPNW är denna sårbarhet ingen överraskning. Överraskningen är snarast att anfallet inte gjordes med kärnvapen, som vi varnat för. En beskrivning av konsekvenserna av en terroristattack med kärnvapen över nedre Manhattan har länge funnits på IPPNW:s hemsida (kan nås via SLMK:s hemsida). Och den varningen måste vi upprepa. Nu hör man dessutom på oss. Militärer och politiker är plötsligt, kanske bara för en kort tid, villiga att överväga det otänkbara. I ett läger för El Quaida säger sig amerikanska militärer ha hittat handskrivna anteckningar på nära 1 000 sidor om kärnfysik och kärnvapentillverkning. Att experter från Pakistans kärnvapenprogram slutit sig till eller samarbetat med El Quaida-gruppen är knappast en överraskning. Om en grupp skaffar sig ett kärnvapen har man förmodligen möjlighet att skaffa flera. Om målet är att "krossa den amerikanska Satan" kan man tänkas välja flera samtidiga mål. Kärnvapnen kan levereras med små enmotoriga flygplan, med personbilar eller kanske med en vanlig segelbåt i San Franciscos hamn? Missiler behövs inte. Varför har då ingen terroristgrupp använt kärnvapen ännu? Sannolikt på grund av brist på klyvbart material. Att tillverka vapenplutonium eller höganrikat uran från uranmalm kostar många miljarder dollar och många år i investeringar. Anläggningarna är mycket stora och svåra att dölja för satelliter. Stora mängder klyvbart material finns emellertid i många anläggningar i Ryssland och i USA. Enligt IAEA har under det senaste decenniet ett tjugotal stölder av klyvbart material ur ryska förråd dokumenterats. De försvunna mängderna har alltid varit små, kanske av typen "varuprov". Amerikanska energidepartementet har f ö själv testat säkerheten av sina atomvapenanläggningar genom att sända in arbetare i overaller som i något fall kunnat hämta ut vapenuran i behållare med en vanlig truck. I Ryssland oroar man sig särskilt för risken att desperata kärnfysiker, som inte fått lön på många månader, kan sälja både plutonium och sin kunskap. Vem kontrollerar förråden i Pakistan om fem år? Har man bara vapenuran eller plutonium är tillverkningen av en primitiv atombomb inte särskilt resurskrävande. (Se "Crude Nuclear Weapons, IPPNW 1996"!) Med tillgång till endast "lågteknologiska" metoder skulle 6 kg plutonium kunna ge en bomb med en vikt på endast ett par hundra kilo men med en sprängkraft på 20 kiloton, något mer än Hiroshimabomben. Med avancerade metoder skulle effekten bli den dubbla, och vikten betydligt lägre. Det är mycket osannolikt att en tullkontroll med en strålningsmätare skulle upptäcka bomben i en container med t ex maskindelar. Beslutsamma terroristgrupper kommer att finnas kvar inom överskådlig tid. Det är alltså troligt att attacker mot USA med kärnvapen kommer att göras av terrorister inom en period av kanske tio år. Det är mycket mindre troligt att en attack med missiler från "skurkstater", nu kallad "ondskans axel", kommer att ske. Ryssland, Indien och Pakistan och kanske Israel kan också bli mål för kärnvapenterrorism. Detta borde ge oss i IPPNW nya möjligheter att bli hörda: Hur hindra kärnvapenterrorism? Svaret är inte att öka den egna militära slagkraften. För USA:s del är den redan oerhört överlägsen på alla militära områden, för Ryssland långt mindre men i vart fall mångfaldigt överlägsen varje tänkbar terrorist. I stället framstår följande möjligheter, i ordning från kort till lång sikt: 1. Ökad kontroll av klyvbart material. Här framstår det som oklokt att USA minskat de redan blygsamma anslagen till samarbete med Ryssland för övervakning av lagren av kärnvapen och klyvbart material. 2. Minska stödet för terrorister genom politiska åtgärder, bl a genom att arbeta för fred för Palestina och Israel. Utan ett klart beslut av Israels regering att avskaffa kärnvapen och ingå i en kärnvapenfri zon i Mellanöstern blir det i längden svårt att hindra att kringliggande stater, och terrorister där, skaffar kärnvapen. 3. "Fiss ban" - ett avtal om registrering, kontroll och minskning av lagren av klyvbart material. 4. Stärkning av IAEA:s kontrollfunktoner för den fredliga kärnkraften. 5. Viktigast och i längden helt oundgängligt: En otvetydig, konkret plan för avskaffandet av alla kärnvapen inom en avgränsad tid, gärna enligt de konkreta förslagen från Canberrakommissionen Hur skall IPPNW som medicinsk organisation arbeta på detta fält? Genom att åter visa på de oerhörda skadorna som en kärnvapenterrorist kan åstadkomma. IPPNW har redan sedan ett par år publicerat scenarier för resultatet av en enstaka kärnvapenexplosion av en primitiv kärnladdning på Manhattan: Kanske 60 000 döda, kanske 10 000 svårt brännskadade, mångfaldigt fler än USA:s sammanlagda antal av brännskadeplatser. Nedre Manhattan en avspärrad, strålningsförgiftad zon under någon generation framåt. Det trotsar all trovärdighet att kärnvapen skall kunna finnas kvar för all framtid utan att komma till användning igen. Men: Kärnvapenterrorism kan inte utrota mänskligheten. Det krävs en stormakts kärnvapenresurser för det. GUNNAR WESTBERG
Infobladet Läkare mot kärnvapen - Nr 88 - mars 2002
|
|||
|
|