|
Artikel av Henrik Arnell, publicerad i ett antal
landsortstidningar jul-nyårstiden 1998
Kärnvapnen - vår tids slaveri?
Kärnvapenländernas otidsenliga hållning
allt svårare att försvara
Den 8 maj 1998 avslutades årets konferens
inför den stora översynen av
icke-spridningsavtalet (NPT) år 2000. FN-konferensen,
som hölls i Geneve, slutade i total oenighet. De fem
kärnvapenländerna USA, Ryssland, Frankrike, Kina
och Storbritannien ansåg sig göra allt som stod i
deras makt för att i enlighet med
icke-spridningsvatalet arbeta för en total
kärnvapenavrustning. Ingenting kunde vara mera
fel.
Tre dagar senare genomförde Indien den första i
raden av fem kärnvapenprov i ökenområdet
Rajasthan, nära den pakistanska gränsen. Pakistan
följde upp ett par dagar senare med en serie av
sammanlagt åtta provsprängningar. Att sedan 5se
den indignation som USA:s utrikesminister Albright m fl gav
uttryck för dagarna efter provsprängningarna
kändes en smula egendomligt, ja aningen skrattretande,
om nu inte händelserna i sig vore så allvarliga.
Inte ett ord om de subkritiska tester som USA genomför
i Nevadaöknen, och som tveklöst bryter mot
provstoppsavtalet (CTBT) som president Clinton undertecknade
i september 1996. Världen befinner sig i en tilltagande
ukleär obalans, icke-spridningsavtalet hotar att bli
alltmer ihåligt. När den ryska Duman
äntligen på allvar börjar diskutera ett
ratificering av START II-avtalet (innebärande en
begränsning av antalet kärnvapenstridsspetsar till
max 3.500 på vardera sidan år 2003), så
kastas hela processen ett decennium bakåt i tiden i
och med USA:s och Storbritanniens kryssningsmissiler och
bombraider mot Irak. START II ter sig plötsligt me
avlägset än någonsin, och utan detta avtal i
hamn befinner sig intresset från de andra
kärnvapenländerna att medverka till nedrustning
obehagligt nära den absoluta nollpunkten.
Indien, Pakistan - och Irak?
Det känns inte tryggt att veta att Saddam Hussein
sitter på massförstörelsevapen, eller att
konflikten i Jammu-Kashmir mellan Indien och Pakistan nu
plötsligt skulle kunna eskalera till en
kärnvapenuppgörelse. Det änns inte tryggt att
veta att den tidsfrist på kanske tio minuter som
Washington och Moskva har på sig att kontrollera och
verifiera en misstänkt kärnvapenattack innan det
är försent att svara inte existerar för
militra ledningen i Delhi eller Islamabaad. Det känns
heller inte tryggt att veta att kontrollsystemen i Ryssland
rostar ihop i brist på underhåll. Det känns
inte tryggt, det gör det inte. Kanske upplevs de
amerikanska kärnvapen som ligger redo för
användning på flygbaser i Belgien, Grekland,
Italien, Nederländerna, Storbritannien, Turkiet och
Tyskland tryggare? Kanske. Men upplever vi européer
verkligen större trygghet i förvissningen om att
vi har 800 kärnvapenstridsspetsar inom Europas
gränser, än om vi inte hade dem? Sover vi
bättre på nätterna i tron att vi skyddas av
dessa vapen, som enligt högsta militära expertis
är militärt obrukbara? Det gör inte jag. Det
gör inte heller de drygt 90% av befolkningarna i bl a
Belgien, Tyskland och Norge som enligt samstämmiga
opinionsundersökningar anser att deras länder
bör göra allt som går för att snarast
avskaffa kärnvapnen.
87 % i USA villa avskaffa kärnvapnen
Det finns ett land i världen som är klart
överlägset vad gäller konventionella
stridskrafter. Detta land som därför borde vara
minst beroende av kärnvapen för sin egen
säkerhet borde rimligen gå i spetsn för ett
omedelbart avskaffande av det enda reella militära
hotet - kärnvapnen. En nyligen genomförd
opinionsundersökning visar också att 87% av
landets invånare anser att kärnvapen snarast
bör avskaffas. Det är ädå just USA som
mest ihärdigt motsätter sig en snabbare
avveckling. I 1997 års "Presidential Decision
Directive" förbehåller sig USA tvärtom
rätten att använda kärnvapen mot "ett
icke-kärnvapenland som hotar med ndra
massförstörelsevapen". Officiellt skyller man
på den ryska Dumans ovilja att ratificera START II,
men samtidigt satsar USA under de kommande tretton
åren smått otroliga 60 miljarder dollar (ca 485
miljarder kronor) på utveckling avnya kärnvapen
och bärarsystem, trots att detta bryter mot
ingångna avtal som förbjuder utveckling av nya
kärnvapen. Det är ologiskt, olagligt och
omoraliskt.
För två år sedan efterlyste jag i en
debattartikel ett svenskt initiativ för utarbetandet av
ett konkret förslag till hur ett totalt avskaffande av
kärnvapen skulle kunna ske. Sverige skulle då
snart sätta sig iFN:s säkerhetsråd, och en
tydligare svensk profil borde vara lämplig. Det är
därför glädjande att konstatera att Sverige
tillsammans med Irland i somras tog initiativet till en
resolution, "Towards a Nuclear Weapons Free-World: The Need
for a New Agenda", som i början av december togs upp
till omröstning i FN:s generalf'f6rsamling. I
resolutionen hänvisas bl a till Internationella
domstolens uttalande om kärnvapnens olaglighet och man
kräver att förhandlingar om ett avskaffande
måste resultera i tydliga och snabba framsteg.
Följden av omr6stningen blev att NATO inte längre
står enade bakom sina allierade
kärnvapenbröder. En förkrossande majoritet av
FN:s medlemsländer röstade ja till resolutionen,
och kärnvapenländerna står mer isolerade
än n'e5gonsin. Ytterligare ett steg mot det enda
rimliga har därmed tagits.
Strider mot internationell rätt
Året var 1785. I Storbritannien startade en grupp
intellektuella en kampanj som krävde ett totalt
avskaffande av slaveriet. Man hänvisade till den legala
aspekten, inte i första hand till den humanitära.
Slaveriet stred ot internationell praxis och konstitutionell
rätt, menade man. På samma sätt som
kärnvapen idag försvaras av ett fåtal
länder och delar av deras allierade, försvarades
slaveriet för drygt 200 år sedan av en lite grupp
västländer. Argumenten känns igen: "Det kan
inte avskaffas inom en överskådlig tid", "det
är ett nödvändigt ont", "det bryter inte mot
vår lag, som vi ser den", och "vi har inget val,
för vilket skulle alternativet vara?" Det tog 58
år innan slaveriet förbjöds 1843.
Räknat från 1945 skulle vi hamna på
år 2003. Vågar vi tro att förnuftet
även denna gång segrar, så här drygt
200 år snare, med stöd i FN, med Internationella
domstolen utlåtande om kärnvapnens olaglighet,
med alltfler militärer som öppet erkänner
vapnens militära oanvändbarhet, och med 90% av
jordens invånare på vår sida?
[Tillbaka]
|