Artikel av Henrik Arnell, publicerad i ett
antal landsortstidningar jul-nyårstiden 1998
Kärnvapnen - vår tids slaveri?
Kärnvapenländernas otidsenliga hållning allt
svårare att försvara
Den 8 maj 1998 avslutades årets konferens inför
den stora översynen av icke-spridningsavtalet (NPT) år
2000. FN-konferensen, som hölls i Geneve, slutade i
total oenighet. De fem kärnvapenländerna USA, Ryssland,
Frankrike, Kina och Storbritannien ansåg sig göra
allt som stod i deras makt för att i enlighet med icke-spridningsvatalet
arbeta för en total kärnvapenavrustning. Ingenting
kunde vara mera fel.
Tre dagar senare genomförde Indien den första i
raden av fem kärnvapenprov i ökenområdet Rajasthan,
nära den pakistanska gränsen. Pakistan följde
upp ett par dagar senare med en serie av sammanlagt åtta
provsprängningar. Att sedan 5se den indignation som USA:s
utrikesminister Albright m fl gav uttryck för dagarna
efter provsprängningarna kändes en smula egendomligt,
ja aningen skrattretande, om nu inte händelserna i sig
vore så allvarliga. Inte ett ord om de subkritiska tester
som USA genomför i Nevadaöknen, och som tveklöst
bryter mot provstoppsavtalet (CTBT) som president Clinton undertecknade
i september 1996. Världen befinner sig i en tilltagande
ukleär obalans, icke-spridningsavtalet hotar att bli alltmer
ihåligt. När den ryska Duman äntligen på allvar
börjar diskutera ett ratificering av START II-avtalet
(innebärande en begränsning av antalet kärnvapenstridsspetsar
till max 3.500 på vardera sidan år 2003), så kastas
hela processen ett decennium bakåt i tiden i och med
USA:s och Storbritanniens kryssningsmissiler och bombraider
mot Irak. START II ter sig plötsligt me avlägset än
någonsin, och utan detta avtal i hamn befinner sig intresset
från de andra kärnvapenländerna att medverka
till nedrustning obehagligt nära den absoluta nollpunkten.
Indien, Pakistan - och Irak?
Det känns inte tryggt att veta att Saddam Hussein sitter
på massförstörelsevapen, eller att konflikten
i Jammu-Kashmir mellan Indien och Pakistan nu plötsligt
skulle kunna eskalera till en kärnvapenuppgörelse.
Det änns inte tryggt att veta att den tidsfrist på kanske
tio minuter som Washington och Moskva har på sig att
kontrollera och verifiera en misstänkt kärnvapenattack
innan det är försent att svara inte existerar för
militra ledningen i Delhi eller Islamabaad. Det känns
heller inte tryggt att veta att kontrollsystemen i Ryssland
rostar ihop i brist på underhåll. Det känns
inte tryggt, det gör det inte. Kanske upplevs de amerikanska
kärnvapen som ligger redo för användning på flygbaser
i Belgien, Grekland, Italien, Nederländerna, Storbritannien,
Turkiet och Tyskland tryggare? Kanske. Men upplever vi européer
verkligen större trygghet i förvissningen om att
vi har 800 kärnvapenstridsspetsar inom Europas gränser, än
om vi inte hade dem? Sover vi bättre på nätterna
i tron att vi skyddas av dessa vapen, som enligt högsta
militära expertis är militärt obrukbara? Det
gör inte jag. Det gör inte heller de drygt 90% av
befolkningarna i bl a Belgien, Tyskland och Norge som enligt
samstämmiga opinionsundersökningar anser att deras
länder bör göra allt som går för
att snarast avskaffa kärnvapnen.
87 % i USA villa avskaffa kärnvapnen
Det finns ett land i världen som är klart överlägset
vad gäller konventionella stridskrafter. Detta land som
därför borde vara minst beroende av kärnvapen
för sin egen säkerhet borde rimligen gå i spetsn
för ett omedelbart avskaffande av det enda reella militära
hotet - kärnvapnen. En nyligen genomförd opinionsundersökning
visar också att 87% av landets invånare anser att
kärnvapen snarast bör avskaffas. Det är ädå just
USA som mest ihärdigt motsätter sig en snabbare avveckling.
I 1997 års "Presidential Decision Directive" förbehåller
sig USA tvärtom rätten att använda kärnvapen
mot "ett icke-kärnvapenland som hotar med ndra massförstörelsevapen".
Officiellt skyller man på den ryska Dumans ovilja att
ratificera START II, men samtidigt satsar USA under de kommande
tretton åren smått otroliga 60 miljarder dollar
(ca 485 miljarder kronor) på utveckling avnya kärnvapen
och bärarsystem, trots att detta bryter mot ingångna
avtal som förbjuder utveckling av nya kärnvapen.
Det är ologiskt, olagligt och omoraliskt.
För två år sedan efterlyste jag i en debattartikel
ett svenskt initiativ för utarbetandet av ett konkret
förslag till hur ett totalt avskaffande av kärnvapen
skulle kunna ske. Sverige skulle då snart sätta
sig iFN:s säkerhetsråd, och en tydligare svensk
profil borde vara lämplig. Det är därför
glädjande att konstatera att Sverige tillsammans med Irland
i somras tog initiativet till en resolution, "Towards a Nuclear
Weapons Free-World: The Need for a New Agenda", som i början
av december togs upp till omröstning i FN:s generalf'f6rsamling.
I resolutionen hänvisas bl a till Internationella domstolens
uttalande om kärnvapnens olaglighet och man kräver
att förhandlingar om ett avskaffande måste resultera
i tydliga och snabba framsteg. Följden av omr6stningen
blev att NATO inte längre står enade bakom sina
allierade kärnvapenbröder. En förkrossande majoritet
av FN:s medlemsländer röstade ja till resolutionen,
och kärnvapenländerna står mer isolerade än
n'e5gonsin. Ytterligare ett steg mot det enda rimliga har därmed
tagits.
Strider mot internationell rätt
Året var 1785. I Storbritannien startade en grupp intellektuella
en kampanj som krävde ett totalt avskaffande av slaveriet.
Man hänvisade till den legala aspekten, inte i första
hand till den humanitära. Slaveriet stred ot internationell
praxis och konstitutionell rätt, menade man. På samma
sätt som kärnvapen idag försvaras av ett fåtal
länder och delar av deras allierade, försvarades
slaveriet för drygt 200 år sedan av en lite grupp
västländer. Argumenten känns igen: "Det kan
inte avskaffas inom en överskådlig tid", "det är
ett nödvändigt ont", "det bryter inte mot vår
lag, som vi ser den", och "vi har inget val, för vilket
skulle alternativet vara?" Det tog 58 år innan slaveriet
förbjöds 1843. Räknat från 1945 skulle
vi hamna på år 2003. Vågar vi tro att förnuftet även
denna gång segrar, så här drygt 200 år
snare, med stöd i FN, med Internationella domstolen utlåtande
om kärnvapnens olaglighet, med alltfler militärer
som öppet erkänner vapnens militära oanvändbarhet,
och med 90% av jordens invånare på vår sida?
1998-12 |
