|
Vid Svenska Läkaresällskapets
Riksstämma 1998 arrangerade SLMK tillsammans med
sektionen för mikrobiologi minisymposiet
"Kärnvapen, biologiska och kemiska vapen - vad
säger folkrätten"
Martin Tondel refererar:
Kärnvapen, biologiska och kemiska vapen -
Vad säger folkrätten?
Alla länder är överens om att
massförstörelsevapen inte ska användas, men
hur förbjuder man dem? Hur ser avtalen ut? Hur kan man
övervaka att avtalen efterlevs? Dessa frågor
avhandlades på Läkarstämman i Göteborg
i slutet av november.
Ämnet är både intressant och viktigt, men
tyvärr hade alltför få av stämmans
deltagare hittat till minisymposiet och i synnerhet var det
ytterst få utanför SLMKs krets som hittat dit.
Kalla krigets slut har gjort det politiskt möjligt att
avskaffa massförstörelsevapnen. Men samtidigt har
upphörandet av det kalla krigets retorik gjort att
allmänheten lätt kan tro att problemen är
avklarade. Därmed finns den uppenbara risken att de
aktuella länderna inte utsätts för den
folkliga opinion som krävs för att
förverkliga målet om en värld fri från
massförstörelsevapen.
Kemiska vapen
Professor Ove Bring inledde med en historik över
konventionen mot kemiska vapen. Den så kallade
folkrätten, som ofta hänvisas till när man
talar om massförstörelsevapen, består av
sedvanerätt och internationella avtal.
Sedvanerätten är i sin tur är en kombination
av praxis mellan staterna och staternas
rättsövertygelse. De internationella avtalen
är klara och otvetydiga när det gäller
avskaffandet av kemiska och biologiska vapen till skillnad
mot avtalen runt kärnvapen. 1899 hölls en
första fredskonferens i Haag som förbjöd
giftgasanvändning i krig.
Trots detta förbud, och det senare gas- och
giftförbudet vid den andra fredskonferensen 1907,
användes kemvapen första gången 1915 i
Belgien. Användningen av olika giftgaser under
första världskriget upprörde folken i Europa
under efterkrigsdebatten. Det var, enligt Ove Bring, mycket
tack vare den folkliga opinionen som en konferens i
Genève 1925 bekräftade sedvanerätten och i
det första internationella avtalet förbjöd
såväl kemvapen som bakteriologiska vapen. Detta
så kallade Genèveprotokoll har varit mycket
betydelsefullt även om det funnits en viss strid om
tolkningen, dvs vilka gaser avsågs, var det alla
stridsgaser (enligt den engelska översättningen)
eller bara de allra värsta (enligt den franska
översättningen)?
1993 års kemvapenkonvention blev slutpunkten
på denna diskussion då de kemiska vapnen
otvetydigt definierades. Såväl användning,
tillverkning och lagring av kemvapen förbjöds,
avtalet tillåter inga undantag och det gäller
både inom och mellan stater.
Biologiska vapen
När det gäller de biologiska vapnen har ett
förbud varit lättare att acceptera
internationellt, detta då smitta även riskerar
att drabba de egna soldaterna. Anders Sjöstedt
redogjorde för bakgrunden och problemen kring
förbudet mot biologiska vapen. 1972 undertecknades ett
långtgående förbud mot tillverkning och
användning av biologiska vapen vilka omfattar
såväl bakterier som virus och toxin.
Svårigheterna har varit att verifiera efterlevnaden av
konventionen, men under 1999 förväntas
riktlinjerna för övervakning vara klara. Det finns
trots avtalet två länder som tvingats
erkänna att de haft ett biologiskt vapenprogram i strid
med konventionen. President Jeltsin tvingades, efter ett
avhopp av en agent, att erkänna att Sovjetunionen haft
ett offensivt biologiskt vapenprogram 1946-92 (pest,
harpest, mjältbrand, Q-feber både i raketer och
flygbomber). Irak har erkänt att de utvecklat
biologiska vapen i bomber och Scudmissiler (antrax,
botulinustoxin), men har nu tvingats ratificera 1972
års konvention.
Kärnvapen
Till skillnad mot konventionerna mot kemiska och
biologiska vapen går förbudet mot användning
av kärnvapen inte lika långt även om
Haagdomstolens utslag 1996 är en viktig milstolpe och
som i princip förbjuder all användning. Gunnar
Westberg, ordförande i SLMK, redogjorde, återigen
kanske man får tillägga, för de historiskt
unika tillfälle vi har idag att inte bara förbjuda
användningen utan även avskaffa alla
kärnvapen. Ett kärnvapenförbud skulle
relativt lätt kunna övervakas därför att
framställningen av klyvbart material är så
dyrbar, tekniskt komplicerad och därmed centraliserat.
Det finns för närvarande bara fyra
anläggningar i världen för upparbetning av
reaktoravfall, vilket är en förutsättning
för att få klyvbart material till kärnvapen.
Nya anläggningar skulle vara lätta att
upptäcka. Idag är dessutom de militära
skälen för kärnvapen underordnade, utan de
har istället blivit tecken på stormaktsstatus.
Detta blev särskilt tydligt i debatten runt
kärnvapensprängningarna i Indien och Pakistan i
maj-juni 1998.
Men stormaktsargumentet spelar även en roll i de
nationella diskussionerna i Frankrike och Storbritannien.
Efter Sovjetunionens sammanbrott är det inget land som
har så mycket att vinna på ett avskaffande av
kärnvapen som USA. Skulle USA avskaffa sina
kärnvapen skulle förhoppningsvis kärnvapnen
som symbol för stormakten försvinna och
därmed kunna förhindra ytterligare spridning.
Clinton är den förste amerikanske presidenten som
på allvar insett detta och strävar mot en
kärnvapensäker framtid. Ryssland har inte
råd att behålla sina kärnvapen och det
finns krafter som skulle välkomna ett amerikanskt
initiativ på detta område. Trots alla rationella
skäl är kärnvapenlobbyn stark både i
USA och i Ryssland. Som exempel på detta kan
nämnas att Ryssland för närvarande
överväger att bygga nya mobila plattformar
för sina kärnvapen som svar på
NATO-utvidgningen. Energidepartementen i USA har lagt en
beställning på en tritiumfabrik för
tillverkning av nya kärnvapen år 2013. Frankrike
planerar nya kärnvapenbärande u-båtar med
leverans år 2008. Gunnar menar att de närmsta fem
åren är ytterst viktiga för att få
igång en kärnvapennedrustning, därefter
kanske möjligheterna har gått förlorade
då Ryssland kan ha en helt ny ledning. USA:s
kärnvapenpolitik utgör nyckeln till det globala
avskaffandet av kärnvapnen!
Martin Tondel
[Tillbaka]
|