Vid Svenska Läkaresällskapets Riksstämma 1998 arrangerade SLMK tillsammans med sektionen för mikrobiologi minisymposiet "Kärnvapen, biologiska och kemiska vapen - vad säger folkrätten"

Martin Tondel refererar:

---

Kärnvapen, biologiska och kemiska vapen -

Vad säger folkrätten?

Alla länder är överens om att massförstörelsevapen inte ska användas, men hur förbjuder man dem? Hur ser avtalen ut? Hur kan man övervaka att avtalen efterlevs? Dessa frågor avhandlades på Läkarstämman i Göteborg i slutet av november.

Ämnet är både intressant och viktigt, men tyvärr hade alltför få av stämmans deltagare hittat till minisymposiet och i synnerhet var det ytterst få utanför SLMKs krets som hittat dit. Kalla krigets slut har gjort det politiskt möjligt att avskaffa massförstörelsevapnen. Men samtidigt har upphörandet av det kalla krigets retorik gjort att allmänheten lätt kan tro att problemen är avklarade. Därmed finns den uppenbara risken att de aktuella länderna inte utsätts för den folkliga opinion som krävs för att förverkliga målet om en värld fri från massförstörelsevapen.

Kemiska vapen

Professor Ove Bring inledde med en historik över konventionen mot kemiska vapen. Den så kallade folkrätten, som ofta hänvisas till när man talar om massförstörelsevapen, består av sedvanerätt och internationella avtal. Sedvanerätten är i sin tur är en kombination av praxis mellan staterna och staternas rättsövertygelse. De internationella avtalen är klara och otvetydiga när det gäller avskaffandet av kemiska och biologiska vapen till skillnad mot avtalen runt kärnvapen. 1899 hölls en första fredskonferens i Haag som förbjöd giftgasanvändning i krig.

Trots detta förbud, och det senare gas- och giftförbudet vid den andra fredskonferensen 1907, användes kemvapen första gången 1915 i Belgien. Användningen av olika giftgaser under första världskriget upprörde folken i Europa under efterkrigsdebatten. Det var, enligt Ove Bring, mycket tack vare den folkliga opinionen som en konferens i Genève 1925 bekräftade sedvanerätten och i det första internationella avtalet förbjöd såväl kemvapen som bakteriologiska vapen. Detta så kallade Genèveprotokoll har varit mycket betydelsefullt även om det funnits en viss strid om tolkningen, dvs vilka gaser avsågs, var det alla stridsgaser (enligt den engelska översättningen) eller bara de allra värsta (enligt den franska översättningen)?

1993 års kemvapenkonvention blev slutpunkten på denna diskussion då de kemiska vapnen otvetydigt definierades. Såväl användning, tillverkning och lagring av kemvapen förbjöds, avtalet tillåter inga undantag och det gäller både inom och mellan stater.

Biologiska vapen

När det gäller de biologiska vapnen har ett förbud varit lättare att acceptera internationellt, detta då smitta även riskerar att drabba de egna soldaterna. Anders Sjöstedt redogjorde för bakgrunden och problemen kring förbudet mot biologiska vapen. 1972 undertecknades ett långtgående förbud mot tillverkning och användning av biologiska vapen vilka omfattar såväl bakterier som virus och toxin. Svårigheterna har varit att verifiera efterlevnaden av konventionen, men under 1999 förväntas riktlinjerna för övervakning vara klara. Det finns trots avtalet två länder som tvingats erkänna att de haft ett biologiskt vapenprogram i strid med konventionen. President Jeltsin tvingades, efter ett avhopp av en agent, att erkänna att Sovjetunionen haft ett offensivt biologiskt vapenprogram 1946-92 (pest, harpest, mjältbrand, Q-feber både i raketer och flygbomber). Irak har erkänt att de utvecklat biologiska vapen i bomber och Scudmissiler (antrax, botulinustoxin), men har nu tvingats ratificera 1972 års konvention.

Kärnvapen

Till skillnad mot konventionerna mot kemiska och biologiska vapen går förbudet mot användning av kärnvapen inte lika långt även om Haagdomstolens utslag 1996 är en viktig milstolpe och som i princip förbjuder all användning. Gunnar Westberg, ordförande i SLMK, redogjorde, återigen kanske man får tillägga, för de historiskt unika tillfälle vi har idag att inte bara förbjuda användningen utan även avskaffa alla kärnvapen. Ett kärnvapenförbud skulle relativt lätt kunna övervakas därför att framställningen av klyvbart material är så dyrbar, tekniskt komplicerad och därmed centraliserat. Det finns för närvarande bara fyra anläggningar i världen för upparbetning av reaktoravfall, vilket är en förutsättning för att få klyvbart material till kärnvapen. Nya anläggningar skulle vara lätta att upptäcka. Idag är dessutom de militära skälen för kärnvapen underordnade, utan de har istället blivit tecken på stormaktsstatus. Detta blev särskilt tydligt i debatten runt kärnvapensprängningarna i Indien och Pakistan i maj-juni 1998.

Men stormaktsargumentet spelar även en roll i de nationella diskussionerna i Frankrike och Storbritannien. Efter Sovjetunionens sammanbrott är det inget land som har så mycket att vinna på ett avskaffande av kärnvapen som USA. Skulle USA avskaffa sina kärnvapen skulle förhoppningsvis kärnvapnen som symbol för stormakten försvinna och därmed kunna förhindra ytterligare spridning. Clinton är den förste amerikanske presidenten som på allvar insett detta och strävar mot en kärnvapensäker framtid. Ryssland har inte råd att behålla sina kärnvapen och det finns krafter som skulle välkomna ett amerikanskt initiativ på detta område. Trots alla rationella skäl är kärnvapenlobbyn stark både i USA och i Ryssland. Som exempel på detta kan nämnas att Ryssland för närvarande överväger att bygga nya mobila plattformar för sina kärnvapen som svar på NATO-utvidgningen. Energidepartementen i USA har lagt en beställning på en tritiumfabrik för tillverkning av nya kärnvapen år 2013. Frankrike planerar nya kärnvapenbärande u-båtar med leverans år 2008. Gunnar menar att de närmsta fem åren är ytterst viktiga för att få igång en kärnvapennedrustning, därefter kanske möjligheterna har gått förlorade då Ryssland kan ha en helt ny ledning. USA:s kärnvapenpolitik utgör nyckeln till det globala avskaffandet av kärnvapnen!

Martin Tondel