ATT SOM NGO PÅVERKA NEDRUSTNINGSARBETET

Svenskt nej till atomvapen -
viktigt stöd för NPT-avtalet

Ur Infoblad 57 (1994)

nga Thorsson, föregångare i kampen mot kärnvapen både Sverige och internationellt, har avlidit. Redaktionen bett hennes vän och levnadstecknare Lars G. Lindskog skriva en minnesartikel om hennes betydelse för Sveriges ställningstagande mot atomvapen.

1968 års riksdagsbeslut om "nej" till svenska atomvapen var mycket stor betydelse. För det första så hade det visat att en minoritet kunde vändas till en majoritet i mycket viktig och komplicerad fråga. Och man kan också säga att den svenska debatten och det svenska beslutet blev ett bidrag till genomförandet av "icke-spridningsavtalet" NPT.

Orden kommer från nedrustningsambassadören Inga Thorsson. De hämtade från boken Att förändra verkligheten. Jag skrev boken för fyra sedan och ett stort avsnitt behandlar den svenska atomvapendebatten 50-60-talen. Flera SLMK-medlemmar har bett mig att friska upp minnet kring den svenska atomvapendebatten och samtidigt förmedla några personliga intryck av Inga Thorsson, grundad på vår personliga vänskap under flera år.

Inga Thorsson

Låt mig börja med den svenska atomvapendebatten, som pågick från 1954 ända fram till 1968 års riksdagsbeslut som definitivt satte stopp för svenska atomvapen.

Första gången frågan överhuvudtaget aktualiserades var i november 1955. Ulla Lindström, redan då medlem regeringen, "skvallrade" för sina vänner i socialdemokratiska kvinnoförbundet att det inom regeringskretsen förts inofficiella diskussioner, initierade av militära kretsar, om behovet av svenska atomvapen.

Kvinnorna tar initiativet

27 november - fyra dagar efter diskussionerna i regeringskretsen - möttes Ulla Lindström, Inga Thorsson, och några andra kvinnoklubbsmedlemmar hemma hos Inga Thorsson i lägenheten på Nybrokajen. Det beslutades då att kvinnoförbundet skulle uppvakta partiordföranden Tage Erlander och göra klart för honom kvinnoförbundets inställning mot svenska atomvapen. Samtidigt skrevs en motion till kvinnoförbundets kongress i maj 1956 där kvinnoförbundet uppmanades ta klar ställning mot atomvapen. Dessa ståndpunkter upprepades och förstärktes genom kongressbeslut 1960 och 1964.

Den offentliga debatten tog dock fart först 1957 sedan överdirektören Hugo Larsson, från FOA, i ett inslag i Dagens Eko förklarat att Sverige hade resurser för att producera atomvapen, som skulle vara färdiga 1963-64. En medarbetare på Dagens Eko kom då ihåg att kvinnoförbundet behandlat frågan i en motion till kvinnoförbundets kongress 1956. Inga Thorsson intervjuades och det blev inledningen till en omfattande och delvis frän offentlig debatt i både radio och press. Den dynamiske chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, förespråkade svenska atomvapen. Kaj Björk på socialdemokratiska Ny Tid, intog en mellanställning. Motståndare till svenskt atomvapen var bl a Morgon-Tidningen, Aftonbladet och Östergötlands Folkblad.

I oktober 1959 hade den allmänna debatten tagit ordentlig fart. För att samordna alla krafter mot svenskt atomvapen bildades AMSA - Aktionsgruppen mot svenska atomvapen, där det bl a fanns representanter för fackföreningsrörelsen, kyrkan och nykterhetsrörelsen. Bland de mer kända namn som stödde AMSA kan nämnas journalisten Barbro Alving, författaren Per Anders Fogelström och ärkebiskop Yngve Brilioth.

På det politiska planet var åsikterna delade. Högerns partiledare Jarl Hjalmarsson var förespråkare för svenska atomvapen. Center- och folkpartiet intog i början en avvaktande hållning, men ändrade så småningom ståndpunkt och anslöt sig till "nej"- linjen.

Inom socialdemokratiska partiet fanns det olika uppfattningar och Tage Erlander såg som sin främsta uppgift att hålla samman partiet. Förespråkare för atomvapen var i början - inte helt oväntat - den dynamiske försvarsministern Per Edvin Sköld. "Nej"-linjen understöddes av utrikesminister Östen Undén, Richard Sandler och kvinnoförbundets ledning.

Inom militära kretsar pressade man på för att få göra förberedelser för svenska atomvapen. ÖB ville t ex 1968 att FOA skulle få pengar för att inleda förberedande forskning, så att Sverige senare kunde ha handlingsfrihet att skaffa atomvapen, om politikerna beslutade i den riktningen. Det Sverige ansåg sig behöva och kunna klara ekonomiskt var någon form av taktiska kärnvapen. De ursprungliga planerna utgick ifrån att en utveckling av den civila kärnkraften skulle kunna utgöra plattform även för atomvapen. Förutsättningarna för att kunna utveckla egna atomvapen betecknades som goda. Vi hade uran inom landet och dessutom teknisk kapacitet för att utveckla atomvapen.

Förändra verkligheten

Inom socialdemokratin pågick en livlig debatt, som kvinnoförbundet hela tiden försåg med nytt bränsle. 1958 hade partiet tillsatt en studiegrupp med företrädare för både ja- och nejsidan för att få underlag för ett ställningstagande vid partikongressen 1960. Vid den fattades ett kompromissbeslut som sköt upp ställningstagandet till 1964. Motståndarna hoppades därmed att den offentliga debatten skulle upphöra och det som kunde hota partiets sammanhållning skulle vara avvärjt.

- Jag accepterade dock uppskovet endast under förutsättning att den offentliga debatten kunde fortsätta, berättar Inga Thorsson. Det gjorde den också. Hon fick mottaga mycket kritik från folk både inom och utom partiet, för att hon fortsatte att uttala sig offentligt och höll debatten vid liv.

Vid 1968 års partikongress tog socialdemokraterna efter år av kompromissande slutlig ställning mot kärnvapen och frågan ansågs därefter helt "död". Riksdagen fattade i maj 1968 det definitiva beslutet, som satte stopp för kärnvapen för all framtid. Formuleringen blev "att det inte låg i det svenska säkerhetsintresset att anskaffa kärnvapen".

Det beslutet hade också ett viktigt inflytande på NPT-förhandlingarna. Det svenska beslutet talade om för omvärlden att vi kunnat stoppa en spridning av kärnvapen till ett litet men högindustriellt land som Sverige. Och det hade internationell betydelse av stora mått. Det blev samtidigt ett bidrag till stödet för icke-spridningsavtalet, NPT, som Sverige undertecknade den 19 augusti 1968 och ratificerade den 9 juni 1970.

Alla faser i den livliga svenska atomvapendebatten har självfallet inte kunnat redovisas här, inte heller alla de som bidrog till att den fick ett positivt slutresultat. Att Inga Thorssons agerande hade en avgörande betydelse för utgången står dock utom allt tvivel. Hon hade både kunskap och engagemang - något som är nödvändigt för att nå framgång i freds- och nedrustningsarbetet. Det påpekade hon ofta vid våra samtal.

Jag är nog inte ensam om att efter hennes bortgång i januari i år känna en stor saknad. Inga Thorsson hade en stor integritet, som gjorde att hon inte tvekade att gå emot starka majoriteter både inom och utom det parti där hon verkade under hela sitt vuxna liv. Hon ägde ett stort mått av civilkurage, som behövs så väl även i dessa dagar.

Låt mig avsluta denna artikel med ett tänkvärt citat från Inga Thorsson, hämtat från boken "Att förändra verkligheten":

"För att förändra verkligheten måste man först lära känna den. Men kunskapssökande får inte bli ett hinder för handling. Det har inte minst det nya 90-talet med sitt dynamiska händelseförlopp visat".

LARS G LINDSKOG


Infobladet Läkare mot kärnvapen - Nr 87 - december 2001

Tema: ATT SOM NGO PÅVERKA NEDRUSTNINGSARBETET

Innehållsförteckning LMK 87


Bengt Lindell