Atombombens skugga vilar fortfarande över oss

Låt mig ge er ett exempel. När japaner bekantar sig med varandra är en vanlig fråga: Och varifrån i Japan är du? Dochira ga gosshushin desuka? När jag svarar Nagasaki händer alltid samma sak. Det blir tyst i bråkdelen av en sekund och jag ser att personen framför mig tänker: Upplevde din familj bomben? Sen skyndar sig hen att säga: Åh, så underbart, Japans Riviera. För så kallas Nagasaki, som ligger underbart vackert i en bukt av Stilla havet.

Men möter jag någon vars släkt levt länge i Hiroshima eller Nagasaki, då nickar vi bara i tyst samförstånd mot varandra. Då vet vi båda att vi bär på en nedärvd smärta och att vår bakgrund – i många situationer – är stigmatiserande i dagens Japan. Jag ska strax återkomma till vad stigmat består i, men låt mig först berätta om min mormor och ta er tillbaka till Japan under andra världskriget.

Kriget intensifieras

1944 intensifierades amerikanernas bombningar av Japan. Ditintills hade främst militära mål bombats, men nu övergick man till regelrätt terrorbombning mot civila. Mer än 60 av Japans medelstora städer brandbombades. Man släppte brandbomber fyllda med vit fosfor och napalm i stora fyrkanter, för att orsaka massiva bränder.

Ni kan tänka er vad resultatet blev i de japanska städerna, där de vanligaste byggnadsmaterialen vid den här tiden var trä, japanskt papper och bambu. Dödstalen var enorma och den materiella förödelsen fruktansvärd. Brandbombningarna 1944–45 mot Japan räknas än idag som en av de mest förödande militära kampanjerna i mänsklighetens historia.

För den japanska allmänheten var det vid det laget uppenbart att Japan var på väg att förlora kriget, även om regeringens propaganda påstod motsatsen. De överlevande i min närmaste släkt: min mormor, min tonåriga mamma och hennes syskon med sina familjer evakuerade från Nagasaki till hamnstaden Fukuoka, där en av mina mostrar hade gift sig med en man som ägde ett fiskeri. Framtiden tycktes så oviss att det kändes säkrast att möta den tillsammans. Dessutom hade moster Shizukos fiskeri visserligen fått större delen av sina båtar tagna i beslag av marinen, men det fiskades fortfarande med två båtar. Det fanns med andra ord alltid fisk att äta och fisk att byta till sig annat livsnödvändigt med – i en tid när livsmedelsbristen var skriande och alla större parker i de japanska städerna hade förvandlats till grönsaksodlingar.

Augusti är sista sommarmånaden i Japan. I september, oktober går temperaturen ganska snabbt ner och det blir fuktigt i luften, kallt om nätterna. Mormor bekymrade sig för att framför allt barnen i familjen skulle bli förkylda. Täckena räckte inte riktigt till, så den 7:e augusti bestämde hon sig för att åka tåg hem till det stora släkthuset i Nagasaki och hämta fler bolster och titta till den stora trädgården. Hon åkte ensam, för det var så mycket människor som försökte sätta sig i säkerhet undan brandbombningarna att tågen var överfulla.

På morgonen hade hon hört på radionyheterna att Hiroshima bombats med konventionella bomber. Men senare meddelades det att det hade varit en ny okänd typ av bomb som hade orsakat den stora förödelsen i staden. Det surrade av rykten på tåget. Kunde verkligen storstaden Hiroshima ha utplånats av en enda bomb. Mormor kom fram till Nagasaki, tog sig till familjens hus och städade och vattnade. Därefter började hon att slå in täckena och försöka få de två paketena att se så små ut som möjligt. Eftersom det var platsbrist på tågen fick alla passagerare bara ha med sig två bagage.

Bagagen fick tillsammans inte väga mer än 30 kg och måste hålla vissa mått. I praktiken ändrades restriktionerna hela tiden, så mormor visste inte riktigt vad som gällde just då. Men hon paketerade ändå de vadderade täckena så kompakt som det bara gick.

På morgonen den 9:e augusti fick hon hjälp av en grannpojke att bära ner paketen till Nagasaki centralstation. Där ställde hon sig i kön för invägning av bagage. Kön masade sig långsamt framåt. Plötsligt ljöd luftvärnssirenerna och människor började ropa: ”Flyganfall, flyganfall”. Mormor kurade instinktivt ihop sig invid en av stationens stora pelare och slog av någon orsak händerna för ansiktet.

Kanske räddade det synen på henne, för trots att hon hade händerna för ögonen, kände hon ett starkt ljus. Så starkt att hon kunde se benen i fingrarna. Sedan hördes ett öronbedövande dån, som följdes av en enorm värme – och sen kom tryckvågen som krossade stationens fönster, raserade en del av byggnaden och kastade omkull människor i den.

När mormor reste sig upp och klev fram bakom pelaren, såg hon förödelsen. Människor begravda under den del av stationen som hade rasat in, och i tågvagnar längre bort hade alla passagerare bränts till döds. Men det mest fasansfulla av allt var strömmen av människor som kom söderifrån, från det Urakamihållet, där bombens epicentrum låg. De kom med sönderbrända kläder, på många hängde även huden i trasor.

De här människorna gick med kraftlösa steg och händerna framför sig som om de gick i sömnen. ”Spöken” tänkte mormor skakat – för just så avbildas spöken i japansk folklore. Men sedan insåg hon att det var levande människor, sansade sig, öppnade sina paket och slet upp täckena. För i täckena fanns det fetvadd och det räckte hon tussar av till blödande och sönderbrända människor att trycka på sina sår. På en halvtimme var all vadd slut, mormor fortsatte så gott det gick att hjälpa skadade. Men någon timme senare började hon att må intensivt illa och kräkas. Hon lyckades ta sig genom bråten vid stationen och vandrade några kilometer till en sysslings hus.

Nagasaki är bergigt, format som ett uppochnervänt V, där V-formen utgörs av berg. Det räddade delar av stan, däribland vår släktings hus. Mormor var kraftigt försvagad, hon kräktes och fick hög feber, men hade tur eftersom hennes syssling kunde vårda henne.

I Fukuoka var alla utom sig av oro, men inga telefonsamtal gick fram. Staden var i praktiken avskuren. Och min morbror, som var universitetsstuderande, tog sig med det första tåg som gick åt Nagasakihållet och vandrade runt i staden för att försöka hitta sin mamma. Efter flera dagar fann han henne hos släktingen. Någon vecka senare var mormor så pass återhämtad att hon och min morbror kunde ta sig tillbaka till Fukuoka. Då hade tågtrafiken mirakulöst nog kommit i gång igen. Mormor och min morbror Hideo kom hem till familjens stora lycka. Och tillsammans lyssnade de på den historiska radioutsändningen den 15 augusti där kejsar Hirohito förklarade att kriget var över och att han bara inte var gudomlig, utan en människa som alla andra.

Konsekvenserna lever kvar

Kriget var över, men för atombombsöverlevarna fortsatte mardrömmen. Omedelbart efter den japanska kapitulationen tillsatte amerikanerna en kommission, ABCC – Atomic Bomb Casualty Commission –för att undersöka psykologiska, kroppsliga och möjliga genetiska effekter av atombomben. De hade mandat att ta med vem som helst till sin klinik för att utsätta dem för långa och ofta plågsamma undersökningar utförda av läkare vars språk ytterst få behärskade i Japan vid den här tiden. ABCC-läkarna undersökte bara. De var strikt förbjudna att behandla skadorna, de skulle bara dokumentera.

Dessutom censurerade den amerikanska ockupationsmyndigheten alla uppgifter som hade med atombomben och strålsjuka att göra. Medierna fick inte skriva om dem, och vetenskapsmän och läkare fick inte publicera uppgifter om bomberna.

Det här innebar att atombombsoffren vårdades av japanska läkare som ofta var strålskadade själva, inte hade tillgång till adekvat medicinskt material och dessutom inte visste vad det var för sorts bomber Hiroshima och Nagasaki hade utsatts för.

USA straffade Japan på ett omänskligt sätt som jag tror inte vore möjligt idag.

Åren efter kriget erhöll Tyskland dubbelt så mycket i katastrofhjälp från USA som Japan, som hade en större befolkning. En stor del av den humanitära hjälpen kom dessutom från kristna organisationer och amerikansk-japanska familjer i USA.

För atombombsoffrens del innebar det här stort lidande eftersom de inte fick adekvat läkarvård. Den amerikanska ockupationen avslutades i april 1952. Men det dröjde ända fram till 1957 innan de japanska myndigheterna kunde ge de svårast atombombsdrabbade – däribland min mormor – det som kallades atombombsintyg, som gjorde att de fick fri läkarvård. Vid det laget hade många atombombsdrabbade hunnit dö av brännskador eller strålningsrelaterad cancer.

Min mormor levde fram till 1963, men dog även hon av en typ av aggressiv leukemi som var vanlig bland de strålskadade i Hiroshima och Nagasaki.

Inställningen till atombomsöverlevarna under efterkrigstiden har varit kluven i Japan: dels ser man på dem med en sorts underlig tacksamhet. Många uppfattar det som att Japan -tack vare atombombsoffrens lidande, sonade en del av sin krigsskuld. Samtidigt finns det en stor rädsla för hur strålning verkar i andra, tredje och fjärde led.

Japanska arbetsgivare betalar hälften av premierna på sina anställdas sjukförsäkringar. Så har en japansk arbetsgivare två lika meriterade sökande till en post och ser att den ene har en familjebakgrund i Nagasaki eller Hiroshima är det ganska troligt att man väljer bort den sökande.

För tänk om han får någon sorts cancer för att han kanske har atombombsskadade i sin familj. Hur verkar egentligen strålning på gener? Det vet man inte, resonerar arbetsgivaren, lika bra att välja bort.

Jag jobbade under många år som nyhetsuppläsare på motsvarigheten till SVT, public serviceföretaget NHK. När jag hade slutat och skulle åka hem till Sverige, sa en av mina vänner, reportern Kazuyo: Men du kommer väl på mitt bröllop nästa år. Självklart sa jag, skicka bara en inbjudan. Men hur lång tid som än förflöt som kom det ingen inbjudan.

När jag hörde mig för hos en av mina och Kazuyos gemensamma vänner, visade det sig att hennes fästman hade tvingats slå upp förlovningen. Hans släkt tyckte det var för riskabelt att låta honom gifta sig med en kvinna från Hiroshima.

Atombombens skugga vilar tung över oss från de här städerna. Vi kommer aldrig ifrån den.

Tack för mig.