Insändarmallar

Om att Sverige deltar i kärnvapendialog med Frankrike

Förslag 1

Vår folkvalda regering deltar nu för Sveriges räkning i dialog med Frankrike om att franska kärnvapen ska stå till vårt förfogande gentemot det ryska hotet. Försvarsminister Pål Jonson sade i SR:s Lördagsintervju att det förväntas av Sverige att delta i dialogen, men han tydliggör inte vem det är som förväntar sig detta. Regeringen vill framstå som ansvarsfull och uttrycker att det är deras ansvar att skydda Sverige. Men sedan när innebär ansvarsfullhet och skydd att vara villig att använda massförstörelsevapen mot civila?

Sverige har en många decennier lång tradition av att arbeta för nedrustning. Nu förväntas vi istället legitimera en säkerhetspolitik vars fundament är att hota med det värsta tänkbara.

Kärnvapenavskräckning framställs som en garant. I själva verket är det en teori som vi inte vet om den fungerar, eftersom det inte går att motbevisa förrän det är försent. Det är ett riskfyllt och instabilt säkerhetskoncept som vilar på anta­ganden om rationalitet och kontroll i en värld där misstag, rädsla och feltolkningar alltid finns. Dessutom fungerar kärnvapenavskräckning endast när det inte utmanas. När vi ställer obekväma frågor om när, hur och var kärnvapen ska användas, i vilket skede Sverige kommer att starta ett kärnvapenkrig så blir det tydligt hur absurd kärnvapenavskräckningen är. De frågorna får vi aldrig några svar på.

För just dessa frågor är det våra politiker vill undvika. De vill inte tvingas besvara undringar om i vilket scenario, i vilket skede och var skulle Sverige vara redo att starta ett kärnvapenkrig? För det är det som grunden till vad avskräckning handlar om, trovärdiga hot som innebär att man är redo att använda kärnvapen för att massmörda civila människor. Det innebär också att man är redo att offra sin egna civilbefolkning och riskera en kärnvapenvinter med miljarder döda av svält globalt.

Politikerna vill inte svara på frågor om avskräckningens konsekvenser. I stället upprepas mantrat om kärnvapenavskräckning som en nödvändighet för Sveriges säkerhet och överlevnad.

Samtidigt har Sverige – precis som i Natoprocessen och med DCA-avtalet – snabbt rört sig in i dessa diskussioner utan demokratisk förankring. Ingen har frågat svenska folket om vi vill bygga vår säkerhet på hot om massförstörelse.

För det är vad det handlar om. Att göra hotet om kärnvapen till en grundpelare i vår säkerhetspolitik innebär att acceptera en ordning där förintelse inte bara är möjlig, utan planerad.

Är det verkligen den säkerhetspolitiken vi vill ha?

Förslag 2

När vår folkvalda regering nu ingår i dialog med Frankrike om att de franska kärnvapnen även ska stå till försvar för oss och Europa väcker det många frågor. Samtalens mål och syfte har inte presenterats för oss invånare, och inte heller Sveriges roll i detta. Varför Frankrike sträcker ut denna hand just nu har inte heller presenterats. Men de mer allvarliga frågor som vi i Sverige bör kräva svar på av våra folkvalda handlar om synen på kärnvapen, oss som land och vilka värden vi vill försvara.

Sverige har en mycket lång och stolt tradition av att arbeta för kärnvapennedrustning och att bygga vår säkerhets- och utrikespolitik på dialog och samarbete. När nu omvärldens oro och Rysslands invasion av Ukraina läggs fram som argument för att förändra detta till förmån för militär upprustning, tilltro till en stark allians med kärnvapenanvändning i doktrinen görs det utan att beskriva risker och konsekvenser.

I vilket scenario menar regeringen att Frankrike skulle använda kärnvapen för att skydda Sverige, med risk att själva attackeras av kärnvapen? Hur många civila offer skulle vara rimliga att offra i en sådan attack? I vilken situation är Sverige beredvilligt att starta kärnvapenkrig och mot vilket mål? Om svaret är som gensvar på en rysk attack, menar regeringen då att avskräckningen har varit verksam och är vedergällning mindre illa än förstaslag när offren och konsekvenserna är lika stora?

Avskräckning fungerar endast om innehavaren är tillräckligt trovärdig och har tillräckligt låg tröskel för att använda kärnvapen. Det fungerar också bara om det inte ifrågasätts, för ifrågasätts trovärdigheten sjunker den. Har Sverige en beredvillighet att stå bakom ett kärnvapenkrig och står vi invånare bakom detta?

Det gör åtminstone inte jag. Inte i mitt namn.

Om avskräckning

Förslag 1

Idén om kärnvapenavskräckning låter stabil på papperet: ingen angriper om priset är total förintelse. Men i verkligheten är det inte stabilitet – det är ett permanent risktillstånd.

Avskräckningen kräver perfektion i en värld som aldrig är perfekt. Den kräver felfria system, tydlig kommunikation och kyliga beslut i pressade lägen. Ändå vet vi att just misstag, stress och missbedömningar är det som gång på gång präglar kriser.

Dessutom låser kärnvapnen fast oss i ett tänkande där säkerhet mäts i förmågan att utplåna varandra. Det driver upprustning, ökar misstänksamheten och gör varje konflikt farligare än den behöver vara.

Förespråkarna kallar det fred. Men fred som bygger på rädsla och hot om massdöd är varken stabil eller hållbar.

Om vi menar allvar med säkerhet måste vi våga förkasta den modell som bygger på att katastrofen bara är en knapptryckning bort. Trygghet kan inte skapas genom att göra det värsta tänkbara till en del av Sveriges identitet.

Förslag 2

Nu hörs från olika håll röster för att Europa och Sverige måste rusta upp med mer kärnvapen.

Att kärnvapen inte har använts i krig sedan 1945 beror på en kombination av ren tur och det i decennier starka tabut mot att använda dem. Det är inte ett bevis på att avskräckning fungerar. Kärnvapenavskräckning som idé bygger på att stater förklarar sig beredda att använda dem och därmed hota att starta ett krig som ingen kan vinna.

Kärnvapenavskräckning innebär att vi trovärdigt skulle hävda att vi är beredda att döda miljontals civila och därmed ge upp värden vi annars vill försvara: alla människors lika värde, livets okränkbarhet, den regelbaserade världsordningen, folkrätten och krigets lagar. Kärnvapen är helt värdelösa som försvar. De är verktyg för urskillningslös massförstörelse som det varken går att försvara sig med eller mot.

Det finns idag närmare 9 700 kärnvapen redo att användas, varav 4 000 operativa och utplacerade på bland annat missiler och flygbaser. Cirka 2 100 – tillräckligt för att utplåna vår civilisation många gånger om – står redo att avfyras inom loppet av några minuter. Dagens kärnvapen är mycket större än de som användes mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki 1945. Den totala sprängkraften för dagens kärnvapen är idag lika stor som 146 000 Hiroshimabomber. Talet om ”små, precisa, användbara slagfältsvapen” är förrädiskt och missvisande.

Om bara några procent av världens kärnvapen skulle användas kommer röken från bränder och eldstormar förmörka stratosfären och leda till nedkylning och svältkatastrofer som skulle kunna döda miljarder. Ju fler som beväpnar sig och rasslar med kärnvapen desto större risk.

Till och med den som tycker att några fortsatt ska ta sig rätten att hota med att starta ett krig som ingen kan vinna utan där alla förlorar borde därmed inse att fler kärnvapen inte är vad världen behöver. Sverige bör ta ansvar för oss invånares säkerhet, inte göra oss till måltavla och öka riskerna genom att tillåta kärnvapen i Sverige, och vara ett gott föredöme inom Nato, genom att tydligt ta avstånd från kärnvapen och visa att säkerhet når vi bara gemensamt utan massförstörelsevapen.